Syktyvkar – staden vid floden

Ryssbloggen har besökt Syktyvkar, provinshuvudstad och den största staden i den ryska delrepubliken Komi.

Syktyvkar är visserligen regionens huvudstad men är ingen rysk miljonstad – staden har blott cirka 240,000 invånare och känns verkligen som en småstad. Här är det nära till allt. Det första som slog mig var att till och med flygplatsen ligger nära; man landar faktiskt bokstavligt talat mitt i staden.

Vi befinner oss i staden i samband en rundresa i Komi-republiken som arrangeras av journalistnätverket Barents Press International. Vår guide heter Nikolaj och är före detta journalist som tidigare jobbade på en tidning som numera är nedlagd efter påtryckningar. Han tar oss med på en rundvandring i de centrala delarna av staden. Huvudgatan heter Kommunistitjeskaja, och naturligtvis finns även en Lenin-gata, precis som i alla ryska större och mindre städer.

img_5429-2Lenin i snötäckt skrud. Foto: Erik Norbergh

På torget står mycket riktigt också en Lenin-staty, och på andra sidan torget tornar regionparlamentet upp sig, en grå betongbyggnad från sovjettiden. Här ligger också regionregeringens byggnad där guvernören har sitt arbetsrum. Guvernören kommer från maktpartiet Enade Ryssland som har flest platser i parlamentet, följt av ultranationalistiska LDPR. Kommunisterna är inte särskilt populära här, berättar Nikolaj, enligt honom eftersom det här är Gulag-bygd. Många läger fanns här dit Sovjetmakten skickade dissidenter och andra som fallit i ond jord i samband med Stalintidens repression.

img_5442
regionregeringsbyggnaden, Syktyvkar, Komi. Foto: Erik Norbergh

Vädret är typiskt höstruskigt och Nikolajs gymnastikskor blir genomblöta i snömodden. Han föreslår att vi ska promenera vidare till Stadsparken innan vi går till stadens konstmuseum för att värma oss. Sagt och gjort. I stadsparken ser vi faktiskt något som är en ovanlig syn i ryska provins-städer: en liten anläggning för källsortering. Ett steg i miljöriktig riktning i ett land där det mesta fortfarande slängs på sopberget och källsorteringstunnorna är ett så unikt fynd att de måste förevigas på bild.

img_5425
Foto: Erik Norbergh

Parken ligger alldeles vid kanten av floden Sysola. Och det är faktiskt med anledning av denna flod som staden har fått sitt namn. Syktyvkar betyder kort och gott ”staden vid floden Sysola” på det lokala Komi-språket. Det tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är i högsta grad levande i stadsmiljön, alla gatunamn är tydligt angivna på fasaderna på både komi och ryska.

Vi går vidare till nationalgalleriet som håller öppet enbart för oss, trots att det är söndag. Här får vi en guidad snabb-tur genom utställningshallarna. Visningen går alldeles för snabbt; vår guide är ambitiös och vill hinna visa allt galleriet har att erbjuda, något som förstås är omöjligt på den halvtimme vi har till förfogande. Men helt klart är att galleriet har en hel del intressant konst.

img_5427
Foto: Erik Norbergh

Bland annat finns här en stor samling tavlor från ryska och europeiska konstnärer som tidigare tillhörde privata samlingar men som nationaliserades i samband med den ryska revolutionen för 100 år sedan. När bolsjevikerna tog makten så beslagtog de även konst från den priviligerade klassen och konsten fördelades sedan ut till statliga museer i den väldiga Sovjet-staten. En hel del hamnade i Syktyvkar, även om konstnärerna inte hade någon koppling hit.

img_5432
Porträtt av ryska tsarer. Foto: Erik Norbergh

Men Nationalgallleriet har förstås också hallar där man visar upp konst av lokala konstnärer. Bland annat det här konstverket nedan – det kallas ”moderskap” och är helt i stål skapat av konstnären Vladimir Rochin år 1980.

img_5426
”Moderskap” av Vladimir Rochin. Foto: Erik Norbergh

Efter besöket på Nationalgalleriet traskar vi vidare genom Syktyvkar. Nikolaj tar täten och det är svårt att hålla jämna steg med hans älgakliv.

Nu är vi på väg för att träffa kollegor, närmare bestämt journalisterna på den från staten oberoende nätsajten 7×7.
Pavel Andrejev berättar att sajten startades för ett antal år sedan i samband att den sista oberoende tidningen i Syktyvkar stängdes. Då var man bara två personer med har utökat sedan dess och har nu flera heltidsanställda journalister i sex regioner, och även ett nätverk av frilansmedarbetare.

Förutom att göra journalistiskt innehåll så upplåter de även en stor del av sajten till åsiktsbloggar. Faktum är, berättar Pavel, att de anordnar resor för bloggare och journalister till avlägsna byar i Komi-länet. Man har bland annat arrangerat en resa till byn Ihzma dit även vi är på väg. Mer om det i en senare bloggpost.

img_5433
Disskussion med journalisterna på nätsajten 7×7. Foto: Erik Norbergh

Det är dock inte helt enkelt för 7×7 att finansera sin verksamhet. Tidigare fick de bidrag av människorättsorganisationen Memorial (Pavel är själv medlem), men eftersom de sedan ett antal år är klassade som utländska agenter av ryska staten kan de inte längre ta emot pengar därifrån. Två andra utländska fonder som tidigare var stora bidragsgivare finns numera också med på listan över ”oönskade organisationer” vilket gör det omöjligt för 7×7 att samarbeta med dem. Det här gör att 7×7 sedan 2014 har tappat nästan 40% av sin finansiering.

Nu finansierar de verksamheten genom bidrag från olika privatpersoner inom Ryssland och får också in pengar genom att sälja material till andra aktörer. Faktum är att de har ganska mycket kopplingar till Sverige och samarbetar både med svenska institutet och Fojo. De gör även en del skrivjobb åt kommersiella företag.

Det statliga oberoendet gör också att officiella personer och myndigheter ogärna vill ställa upp på intervjuer för 7×7. Den ryska myndigheten med uppdrag att utöva tillsyn över medier, Roskomnadzor, har även flera gånger försökt stämma dem inför domstol för saker de skrivit. Detta trots att 7×7, enligt Pavel, alltid är noga med att konsultera advokater innan de publicerar något som kan vara det minsta känsligt.

Efter besöket på 7×7 tar vi taxi tillbaka till hotellet. Här intar vi en lättare måltid på en typisk stolovaja (matsal av sovjetiskt snitt) innan vi kliver in i en minibuss för att åka vidare norrut i republiken Komi.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s